Modelljärnvägen
Den var min pappas och nu är den min, som en gåva, ett förtidigt arv. Det glädjer mig att få visa dig farsan, här och nu, att grejerna kommer till användning. Energin från din barndoms lek, min barndoms lek hör inte hemma i en garderob, i ett källarförråd och framförallt inte i det förgångna.
Det fastetsade minnet av transformatorns elektriska brummande och lukten av ström i skenor gör absolut ingen åtskillnad på det som är och det som en gång var.
Mitt huvud är så där nära spåret som det bara är möjligt att komma. Med alla sinnen på helspänn fångar jag in det rytmiska ljudet av hjul mot skarv och det stegrande bruset. Jag ser två små prickar i mörkret som växer till det lilla stora ljuset i lokets ansikte och jag känner vinddraget i mitt eget ansikte under ”crescendot”, vagn efter vagn som susar förbi om och om igen i en evighet som är alldeles för kort.
För kort är även rälsen när jag bygger min värld, den sista skenan är nästan alltid en förbannelse och aldrig den sista pusselbiten. Fram och tillbaka, runt och runt som ett djur i bur är därför tågets resa, tänk om det bara var ett hål i väggen så att rakan aldrig tog slut.
Foto
Det bästa sättet att sammanfatta mitt intresse för fotografering, modelljärnväg, konst och även min förhållning till livet, det är att jag gillar det lilla i det stora, det stora i det lilla samt utmaningen med att försöka göra en värld större och mindre på en och samma gång.
Med rätt vinkel, skärpa och djup är det möjligt att i ett foto förvandla gräs i en bergsskreva på Smögen, till en afrikansk savann med en naturlig banvall och ett tåg som försvinner i fjärran. Om och när det händer så känner jag en enorm glädje över att få och kunna vara i stunden, att leva i nuet, en stolthet över att jag vågar och vill berika mig med upplevelser som är ”utanför boxen”, boxen där allt ligger prydligt placerat på rätt plats.
I ett liv där det lilla problemet inte sällan får en allt för stor betydelse och den lilla framgången inte alls firas tillräckligt stort, så tror jag att det är viktigt att vi stimulerar, stretchar våra sinnen för att bättre kunna se saker för vad de egentligen är.
Med rätt vinkel, skärpa och djup så blir skapandet av illusioner i livet inte till ett skällsord utan snarare till livsbejakande möjligheter.
Loco-Motiv-Photoart är en sådan möjlighet.
Företaget och Loggan
För att kunna realisera en möjlighet handlar det ibland ”bara” om att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt och omge sig av rätt människor. Utan min vänskap med Mikael Jakobsson på Karlstad foto och hans support, alltid lika positiva attityd och förmåga att utmana mig i att våga pröva på sådant som ligger utanför min komfort zon, så hade inte Loco-motive-photoart funnits. Även om Mikael inte helt har lyckats övertyga mig än, så är det uppenbart att världen inte sprängs oavkortat, vid varje felaktig knapptryckning på ett tangentbord!
Utan min vänskap med Mathias Frykholm, Sveriges nu kanske starkast lysande realistkonstnär, så hade jag varit en stor inspirationskälla fattigare. Framförallt så har Mathias genom sin resa från talangfull konstnär till fullfjädrad artist, inspirerat mig till att gå från ord till handling, att förvandla tankar och idéer till något konkret, något att var stolt över och kanske till något som även kanske kan inspirera andra till galna upptåg! Utan Mathias hade jag även varit utan den företagslogga som han skapat, en logga som på bästa sätt gestaltar skaparglädje och som även hyllar och förbryllar med detaljer i hopp om att sudda ut det uppenbara, vilket är något som ligger helt i linje med vad Loco-motive-photoart vill uppnå.
